Straightheads - 2007 - Gillian Anderson på hämndhumör!

Just ovanstående text pryder baksidan av DVD-fordralet och är väldigt representativ för filmens handling. Det är i princip en klassisk rape/revenge rulle men det är ändå en hel del som skiljer den från denna generalisering. Dels så framstår inte filmen som lika ”skitig” som gängse rullar i genren brukar göra, dels så problematiserar och moraliserar på ett helt annat sätt än vad man är van vid från snittet av exploitaionrullar. Man får exempelvis bevittna förövarnas synvinkel av den hela, vilken motivation som drivit fram förnedringen och den ursäkt som används för att skyla över det ohyggliga brottet. Allt detta är väl egentligen positivt förutom att man kanske kunde se sluttwisten komma lite väl tidigt i filmen. De flesta av oss tycker väl om att överraskas av vändningarna manusförfattarna skriver in i filmen, men detta förmår alltså inte filmen göra.

Själva övergreppet är heller inte lika närgånget filmat som man skulle kunna förvänta sig nuförtiden. Framförallt när man tänker sig vilken utveckling som trots att skett inom detta område sen de klassiska filmerna som I Spit on yourGrave, Last House on the Left eller varför inte Thriller – En Grym Film fram till Irreversiblesom verkligen lyckades påverka och lyfta det motbjudande övergreppet till en hel annan nivå än tidigare. Här väljer man att klippa bort hela akten och låta tittaren själv bilda sig en uppfattning över händelseförloppen. Det är kanske främst detta som strider mot den stereotypiska bilden av en film i genren? Dock ska det erkännas att misshandeln av Adams (Danny Dyer) är riktigt brutal och explicit, dock utan för den skull bli överdrivet utstuderad.

Danny Dyer gör också ett riktigt gott intryck som skådespelare och är till motsats mot Gillian Anderssontrovärdig hela tiden. Med henne är det annorlunda, jag upplever ett väldigt ojämnt agerade från hennes sida och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Helt klart är dock att hennes karaktär blir starkare och tydligare ju längre filmen går och det måste betecknas som positivt. Före detta kan jag dessvärre inte påstå att hon är helt trovärdig och hon spelar också över en hel del.

Att filmen intar en annan ton än förväntat har förstås att göra med att den är producerad i Storbritannien och inte i Amerika. Vardagsrealismen och detaljerna förstärks av detta faktum och underhållningsnivån (om man nu kan prata om en sån i en våldtäktsrulle) är inte alls lika påtaglig som hos amerikanska diton. Detta borde ju i och för sig innebära att den skulle bli bra mycket skitigare än sina amerikanska motsvarigheter men så är alltså inte fallet. Även användandet av filmmusik som känsloförstärkare fungerar på ett helt annat sätt i brittisk film, man är inte lika övertydlig och även om det då och då används musik lägger man knappt märke till den, vilket helt klart stämmer överens med min personliga uppfattning (den bästa filmmusiken är den man inte ens lägger märke till).

Vill du se en något annorlunda film på temat ska du definitivt se denna!