Jag har mången gång varit lyrisk över Mario Bava, eller hans filmer förstås. Men sanningen är den att fast jag äger en hel del av dem har jag trots allt många kvar att avnjuta. De flesta av de jag hittills har sett har hamnat inom skräcksfären, eller bra nära i alla fall. ABay of Blood, Baron Blood och Blood and Black Lace som jag alla har skrivit om innehåller ond bråd död, övernaturligheter och mycket blod. Fast det är klart Blood and Black Lacesneglar ju åt thillerhållet liksom RabidDogs. Planet of the Vampires får sägas vara Science Fiction och The Whipand the Body lutar åt erotik, rätt skruvad erotik men i alla fall. Det slår mig att jag faktiskt inte skrivit om Black Sabbath och Black Sunday, två filmer som jag verkligen avgudar! Nåja, det blir att göra något åt den saken inom en snar framtid!
Mitt i all denna spänning finns också den här filmen, Knives of the Avenger. Jag visste först inte vad jag skulle tro om den. Jag hade ingen anledning att tro att den inte skulle hålla hög klass, men jag visste inte riktigt i vilken genre jag skulle placera den. Är det en Barbarfilm? Peplum? Äventyr? Fantasy? Det var inte helt självklart och det är inte helt självklart efter att jag nu har sett den heller.
Det är inte så att den utspelar sig i ett fantasiland och den magi som finns är mycket sparsam, nästan försumbar. Visserligen är inte magi en nödvändighet för fantasygenren men det är ändå en ingrediens som trivs väldigt bra i den kontexten. Det finns inte ett spår efter någon mytologi och den utspelar sig ingalunda i en miljö där sådan borde brukas heller. Åtminstone inte grekisk/romersk sådan. Och barbargenren kan vi också lämna därhän, det finns visserligen scener och historia som skulle kunna passa in men filmen innehåller inga muskelknuttar och inte någon lättklädd kvinnlig fägring heller, i synnerhet inte av amazontyp.
Men vad är det då? Handlingen kretsar kring hämnd och åter hämnd men också om försoning och öde. Det är en synnerligen seriös film och det finns inte mycket av de kalkonvärden vi allt som oftast förknippar filmer som handlar om onda kungar och de som försöker att störta dem. Den här filmen går djupare. Det är ingen saga, det är riktiga människor det handlar om. Där är kanske skillnaden. Och så stilen förstås. Det är klart att det är överdrivet för dramaturgins skull men jag ser det här mer som en vikingafilm, eller en förklädd western. Det känns nämligen som att den har betydligt mer gemensamt med filmer som A Fistful of Dollarsän Conanoch Barbarian Queen. En lämplig referenspunkt vore kanske den isländska Korpen Flyger. Ja så är det. Korpen Flyger, fast som western..!
7/10