Recension: Jan Troells ORKANEN - 1979

Tydligen är det här en nyinspelning av en av John Ford från 1937 med samma titel. Det är sådant man har IMdB till, själv hade jag ingen aning… Vidare påstås det att Roman Polanski egentligen skulle ha regisserat filmen men flytt landet när han haft sexuella relationer med en minderårig. Kanske är det synd att det inte blev så för jag älskar verkligen Polanskis filmer. Han har förmågan att plocka fram spänning där ingen finns och skapa kontrovers som ingen annan. Men nu blev det inte så och Jan Troell står istället som regissör. Jag har ingen speciell relation till hans filmskapande mer än att jag förstås älskar Utvandrarna/Nybyggarna. Jag har hittills sett det som Villhelm Mobergsförtjänst men vad vet jag. Man kan alltid få nya insikter när man ser om saker och ting med friska ögon. Minnen kan bedra, det har jag lärt mig både en och två gånger!

Jag har också lärt mig att man inte ska ha förutfattade meningar om en film, ändå har jag det gång på gång. Här hade jag fått för mig att det skulle vara någon form av katastroffilm men inget kunde vara längre från sanningen. Det inträffar visserligen en smärre katastrof, den är inte så lite förresten, framåt slutet, men det är inget som filmen egentligen centrerar sig kring.

I stället är det frågan om en kärleks- och ockupationshistoria. Kapten Bruckner (Jason Robards) styr med järnhand över kolonin där filmen utspelar sig och det är endast skenbart att infödingarna får behålla sina gamla traditioner. Allt är ok så länge de gör vad som sägs till dem kan man säga. Allt är definitivt inte ok när hans dotter (Mia Farrow) förälskar sig i en av infödingarna, hövdingen dessutom (Dayton Ka’ne).  Kapten Bruckner använder alla medel han har till hands för att stoppa romansen. Hans dotter ska verkligen inte hålla ihop med en inföding!

Hon har förstås andra planer och när hövdingen blir ställd inför rätta planerar hon redan hans fritagande. Det blir de två mot världen skulle man kunna säga. För vi måste komma ihåg att filmen utspelar sig i en annan tid där det inte var ok med blandäktenskap. Jag tror inte att det uttalas exakt vilket året är men det uppenbart att rasismen lever trots att mannarna under stundom hyser viss respekt för infödingarna. Alla anser inte dem vara lika mycket värda som vita, men en del av dem gör det definitivt.

Så, eftersom jag inte hade väntat mig en kärleksfilm, ett triangeldrama, utan en katastroffilm blev jag onekligen besviken. Det är ingen dålig film, långt ifrån. Jag gillar skådespelarinsatserna och Mia Farrow bländar mig särskilt mycket Och vår svenske Max Von Sydowmedverkar i en mindre roll. Det är ett stabilt arbete och specialeffekterna när det väl blir lite katastrof av det hela, är det inget fel på. Det syns nästan inte att det är specialeffekter kan jag säga. Vattnet kommer och översvämmas och det ser hur naturtroget ut som helst. Det enda som jag störde mig lite på var att man använt sig av långa sekvenser av havsvatten, vågor stora som hus, och sedan klippt till händelsernas centrum och tillbaka igen. Det funkade säkert 1979 men nu är det inget tilltalande längre.

Det som tilltalar mig mest så här 2013 är insikten över hur fientlig filmen egentligen är mot USA. Jag gillar att man gör en ståndpunkt mot förkastligt handlande även om det inte räcker riktigt ända fram i dagens film- och samhällsklimat.