Faktum är att jag inte hängde med så mycket i filmen. Verkligen inte för att det inte är en vacker film, för det är det absolut! Snarare är det kanske för att den är förvacker, det är för mycket yta och kanske för lite innehåll. Jag drar denna slutsats eftersom jag inte orkade sätta mig in i något mer än den mest ytliga handlingen. Två föräldralösa flickor växer upp med nunnorna på ett kloster, en dag blir de adopterade av en läkare eller liknande som ska studera deras ögon. Flickorna är nämligen båda helt blinda. Vad de inte talar om för någon är dock att de kan se hur bra som helst på natten. De är helt enkelt nattens barn. Tillsammans besöker de kyrkogårdar på nätterna och träffar på en del andra av nattens varelser. Ungefär så…
Filmen är förstås gjord av Frankrikes vampyrregissör nummer ett – Jean Rollin, om det nu var någon som undrade. Några stycken har det nu blivit att jag har recenserat och jag börjar definitivt känna igen stilen. Därför blev jag faktiskt förvånande när jag upptäckte att den här filmen är så pass sent gjord som 1997! Det är inte mycket som har förändrats genom åren. Man känner genast igen sig i stilen, den halverotiska berättartekniken. Frågan är om det är en styrka eller svaghet i det här fallet. Självklart är det en konstnärs styrka att ha en lätt igenkänningsbar stil, men å andra sidan kan det också lätt bli tjatigt om man får se samma sak i film efter film, år efter år.
För mig var det här en ganska tråkig film trots att jag egentligen inte hittar så mycket att klaga på. Inte mer än jag redan konstaterat i alla fall. Det är inte dåligt på något sätt, det är bara det att man tycker sig ha sett allting tidigare…
